Att något så litet kan beröra så mycket. En bekräftelse på att alla mina tvivel kan bädda ner sig igen. Somna om och låta drömmen komma till verklighet.

Det börjar snart åska. Jag känner det på mig.
Det är fruktansvärt varmt ute fastän solen inte visar sig, och min huvudvärk tär mer än vanligt. Det hänger liksom i luften.
Jag har köpt en påse lakrits. Lite tankegodis till mitt skrivande. Får hoppas att det fungerar.

Because the person who likes you doesn't need it,
and the person who dislikes you won't believe it.

Två dagar kvar till ledigheten.
En dag kvar till min novell ska vara inlämnad.
Är den klar? Nej.
Förvånad? Nej.

Nu är jag varm igen. I hela kroppen. Och jag vågar vara det.


Fram till dess att jag orkar intstallera photoshop på den här datorn så får redigeringen på mina bilder ske genom det programmet som hänger med windows. Inte det bästa kanske, men det får duga så länge, som sagt.

För övrigt så har jag haft näsblod två gånger idag. I morse när jag satt i sängen och skrev lite så kände jag hur det började rinna. Precis innan droppen tog i pappret hann jag fånga upp den med handen, och en halv minut senare så var min hand full. (Okej, fräscht.)
Och senare när jag och Lucas var på ICA och handlade så kände jag i kassan hur det började rinna igen, men jag klarade mig. Inte förrän på vårdcentralen tio minuter senare så kom det.
Konstiga sömn- och mat-tider i helgen kanske?

Godnatt.

Jag och Hanna bestämde oss för ett par dagar sen för att börja skriva dagbok. Ingen censur, bara verkligheten genom våra ögon rakt av. Och det fungerar. Det är skönt och jag ser lättare där hur läget ser ut. Men jag undrar, varför vågar jag inte skriva ut allt det där här? Kanske för att jag inte tror att vem som helst kommer hem till mig och läser vad jag skrivit i den vita lilla boken? Men på något vänster vill jag ändå att andra ska läsa det jag skrivit, för jag tänker hela tiden på att det jag skriver ska låta fint. Kanske väntar ett tag och vågar öppna mig själv här sen. Jag vet inte.
Vad tycker ni?

Som kontrollfreak är det riktigt jobbigt när man inte vet med andra hur läget ser ut. Och det svider lite.

Nu ska jag, med pirr i magen, bege mig in till stan för att fira midsommar.

Blä, vet inte alls vad jag ska skriva om. Tycker bara att mänskligheten är lite annars idag från vad den var igår. Hoppas att det rättar till sig, och att jag slipper skura tak imorgon.

Tack Lisa, Hanna, Jessica och Maria för att ni orkar lyssna på allt mitt babbel i alla fall. Det lättar så skönt.

Nu regnar det igen. Jag sitter här med min tankechoklad och funderar över vad som ska hända nu (i novellen). Har inte orkat klä av mig jackan ännu, så jag sitter här, ganska blöt, efter den lilla cykelturen genom dropparna.

Att någon kan sätta
ett sådant avtryck
på en kort, kort tid
är för mig ofattbart

Jag kan inte låta bli
att drömma mig bort
medan jag skurar golv
och bäddar sängar

Samtidigt är jag rädd
att jag leker för mycket
med de känslor jag låtit
titta fram
Och jag är rädd
att jag gör fel
Men vem rättar?

I lördagskväll träffade jag på min allra första pojkvän. Full. Han ville att vi skulle gå ut ett tag och prata lite gamla minnen. Det ville inte riktigt jag, men jag behövde en paus från allt spring mellan borden, så jag följde med ut.
Han sa att det var jag som gjorde honom dålig. Att han då bara var en liten pojke, med ett litet hjärta, som jag sedan krossade i tusen bitar. Då blev han dålig, och det var bara mitt fel.
Jag bad honom gå, och sedan bestämde jag mig för att jag inte alls bär skulden till någon annans dåliga mående och beteende. De kan alltid välja att ta sig upp. Börjar man dricka som 12-åring (jag vet, vi var små), så är det dennes val, inte mitt. Sånt irriterar mig. Att han nu inte klarat skolan beror alltså på, att jag för flera år sedan, satt nere på mitt rum bredvid honom, och sa att jag inte klarade av mer. Att jag var kär i en annan, en fel annan. Det kan inte bero på det, sånt sitter inte i så länge. Vi hade bara varit tillsammans någon månad eller två, och vi trodde, men visste inte alls, vad kärlek var. Löjligt.

Men fredagsnatten var fin, och dagen därpå framtills jobbet. Det får kompensera, och mer än så.

(Och du som frågade, jag jobbar på hotell.)

I torsdags var jag ute och sprang (!!!), och i slutet skyndade jag mig för att hinna till ICA för att fylla på min mobil. Jag var alltså helt slut när jag kom fram till cykeln, och trots det så cyklade jag järnet till affären - och blev en minut sen.
Jag tittade in genom rutan och såg en kvinna sitta där, så jag knackade och gestikulerade med handen att jag bara skulle köpa en sak. Hon skakade snobbigt på huvudet och jag sköt henne mentalt till döds. Cyklade sedan hem för att hämta mina andra jacka där mina lösa pengar låg (hade bara ICA-kortet med mig innan), så att jag skulle kunna köpa påfyllning på macken istället.
När jag kommer hem är dörren låst, och jag vet att min brorsa nyss kommit hem. Varför skulle han ha låst? Jag knackade på och fick inget svar, så då gick jag runt huset och knackade på hans källarfönster, rätt länge. Gick sen tillbaka till ytterdörren och tänkte att "fan, han är inte hemma, vad gör jag nu utan nyckel?". Ringde till honom istället, fastän jag inte hade många kronor kvar på min mobil, och frågade var han höll hus.
"Nere? Jag spelar, kan inte svara om du knackar då!"
Jag: "Alltså! Kom och lås upp!"
Lucas: "Va? Jag har inte låst?"
Jag: "Nähe, kanske katterna som råkat göra det då? Kom bara upp!"
Lucas: "Jaja..."
När han kommer några minuter senare så känner jag att mitt humör inte var riktigt på topp längre, samtidigt som jag fortfarande slut efter rundan i skogen, så när han gått ner på sitt rum igen så sätter jag mig på sofflocket och tycker otroligt synd om mig själv. Och dessutom hade ju Lucas ätit upp mitt äpple som jag köpt dagen innan, och det gjorde inte saken bättre. Efter ett tag plockade jag i alla fall fram pengarna ur jackfickan och började cykla mot macken därefter. Gissa vem jag möter på vägen dit ropandes ett överglatt "HEJ!!"?
Jo, den jävla expediten på ICA som inte släppt in mig.

Då hatade jag världen ännu mer.

För lite sömn på för många nätter får mina känslor att dansa med fienden.
Jag letar det negativa i det fina när allt lugnat ned sig, men när allt är igång så är allt så, ja. Underbart?

Jag har sovit 90 minuter i natt, och jag är verkligen, verkligen trött. Nu ska jag iväg och äta, sen jobba från 21 till 01.

OCH JAG ÄR SÅ TRÅKIG. Kan bilderna bara fungera, och jag få mer inspiration eller vad som helst?!

mm
aa
herrå

Mina idéer är törstiga, saknar vatten. Torkar ut.

Hörs

Torkade rosenblad som fallit av och landat på bordsduken. Mer detaljer.
Nej, mera action. Hur?
Tänk på lång sikt. Kort sikt.
Insikt, utsikt.

Korridorer, utvägar. Tunnelbanestationer där uteliggarna sover under natten och på morgonkvisten skräms de stackars städarna av åsynen.
Smutsiga kläder, där ingenting betyder något. Där allting betyder något. Vad betyder det jag skriver? Jag fattar inte själv.

Blä blä. Godnatt

Trots

nej.

Har skurat hela förmiddagen i hotellets källare. Deras prio 57 typ, hur skitigt som helst. Allra värst i tvättstugan?

Ska försöka hitta igen mina hörlurar, så att jag kan försvinna lite i tanken medan jag håller på.

I morse när jag vaknade var jag trött och grinig. Nu känns det bättre.
Snart börjar jag jobba, och jag hoppas att veckorna går snabbt. Efter en dag hemma är jag redan less på allt katthår som fastnar på mina kläder. Jag är less på alla tider jag måste anpassa mig efter, och personer.
Men samtidigt så är det fint. Jag trivs med en tekopp i handen vid vårt ljusblå köksbord. Lusse jamandes vid stolsbenen och all tid jag har till mina böcker.
På något sätt är det som ett vilorum, och det känns bra att jag alltid är välkommen hit, hur jag än är.

Och Evelina fick mig ännu lite gladare idag på informationsträffen. Förhoppningsvis tar vi med oss kamerorna och far ut och fotar någon gång till veckan eller nästa.

Nu ska jag äta och sen iväg till hotellet. Undrar vad jag får göra idag?

Godnatt. Eller?

Trägolv. Stort fönster.
Vita sockar och bara ben.
Sittandes på knä.
Ett pappersark och ett trubbig penna.
Vita väggar. En fåtölj i hörnet och dagsljus.

Tomt. Några flyttkartonger intill väggen.
Flytta in, flytta ut?
Stanna.
Gamla brev i solblekt papper.

Skört porslin och nykokt te.
En obekant man på verandan, rökandes.
På utsidan ljust nymålad träpanel.
Och staketet på verandan behövs lagas.

Ibland förstår jag mig inte på
hur man gång på gång kan svika
inte bara andra
utan även sig själv
och ändå fortsätta

Jag tyckte att du var så duktig när du höll dig undan så länge. Jag vågade nästan tro på något mer, något längre, för en gångs skull. Men jag hade fel, och nu är du nere igen. Nedanför oss andra, och det svider att se dig så.
Jag önskar att jag, genom min vilja, kunde få dig frisk, men det är ingen annan än du som kan fixa det.

Nu ska jag iväg och köpa jordgubbar, sen cykla bort till Hanna och se film.

Hon ska hitta en gammal dagbok och hon ska läsa och förvånas. Hon blir rädd tillslut. Och den kommer att bli så bra! Äntligen så har jag en idé som jag verkligen tror på, och det känns så skönt, nästintill obeskrivligt.

Och jag irriteras så, över personer som inte kan hålla fast vid det de säger. Och falskhet.
Och jag irriteras över att jag låter mig bli irriterad. Vad har de för rätt att förstöra mitt humör?

Aja, natti

Jag tog tag i det, och det var svårt. Nu är det bara en massa annat jag måste ta tag i.
Mitt huvud svämmar över och imorgon slutar skolan. Jag borde sova, men jag ska försöka vrida ur mig några meningar till novellen innan.

Godnatt

Det sura äpplet kittlade tungan. Doften av det gjorde henne salig, och hon åt så långt att bara pinnen och kärnhuset fanns kvar. Kaktusen såg ensam ut, kanske behövde han en vän?
Hon pillade ut en av de mörkbruna kärnorna och la den bland den utspridda jorden runt omkring kaktuskrukan. Tillsammans med kärnan fick den döda flugan ligga, och försiktigt strödde hon jordsmulorna över dem. Som en begravning och i samma stund en födelse.

Mitt hår är inte längre ljust, men rött blev det inte heller. Ida tyckte att det blev fint, men jag vet inte. Än får ni inte se, men det kommer väl.

Okej, nu behöver jag hjälp.
En ny, som handlar om flickan som sakta tar ihjäl en snövit mus och en näktergal och sedan hänger upp dem på väggen i små öglor av svart sytråd.

Vad ska hända? Var befinner hon sig och hur tänker hon? Vad har hänt för att hon ska bete sig som hon gör?

Det står så stilla, men gröna äpplen ska finnas med.

Jag känner mig glad igen, och allt jag ser är så fint. Och jag har diskat och städat och pratat ut och längtat. När man gjort allt det så kan det inte finnas några dåliga känslor kvar (ifall man nu inte struntat i sina läxor), så nu har jag bara fina känslor kvar i kroppen.

...nu har jag pratat lite till, och nu känns det så där fel igen. Lisa, säg någonting klokt nu.

Utanför smattrade regnet och de tunga dropparna fick blommorna i rabatten att ge vika. Det blåste ordentligt, den gamla tvätten som hängde på linan mellan de två björkarna höll på att dras iväg med vinden.

Det är för mycket som saknas. Eller tvärt om, det är för mycket som finns där. Inga krav, men fortfarande ögon som ser. Det är jag som ställer kraven och pressen, men jag klarar det inte själv. Eller så klarar jag det själv, men jag är inte själv, och därför går det inte.
Det blir så fel, och jag känner att jag inte kan koppla av som jag vill. Jag känner mig obekväm.
Jag tror jag måste städa.

Hon satt vid fönstret och tittade ut. Försiktigt petade hon i kaktusen som stod på fönsterbrädan. Det låg lite jord runt krukan, och bland det låg en död fluga på rygg. Inte svart utan grå, den måste ha legat där ett tag.

Ikväll hyrde vi film, Awake och Felon. Båda var riktigt bra, och efteråt blir man nästan fundersam över hur det är egentligen. Finns det såna människor, som lever kriminellt, utan att någon tar hand om det?
Nu är klockan lite för mycket, men jag blev gladare under kvällens gång i alla fall. Det som räknas va?

Godnatt

jag.vill.ha.rött.hår

Jag har det fortfarande konstigt. Allt går neråt idag och jag har svårt för att koncentrera mig på de positiva grejerna omkring mig. I och för sig har jag haft mig otursdag idag. Min dators skärm krossades i morse mot asfalten, mitt finger vrickades mot någonting (minns inte riktigt), och jag råkade radera en hel mapp, som jag trodde att jag kopierat, permanent.
När det sista hände gick luften ur mig, men vem ska jag vara arg på när jag bor själv?
Istället la jag mig ner på kudden och grät i en minut, sen blev jag less. Vad hjälper gråten till?

Det luktar vin här och jag har ont i halsen.
Jag hoppas att Arvid och Fredde kan pigga upp mig ikväll, och imorgon vill jag träffa Ida mer än allt annat.

Min orm (egentligen lucas) slingrar sig över tangentbordet och ner på madrassen. Ibland hinner jag inte med, och vips har han hunnit bort under täcker som ligger en meter ifrån. Han kittlar så fint och det känns som de lenaste fingrar som drar genom håret i nacken.

Jag ska försöka skriva klart min novell, jag har så mycket inspiration nu som singlar ovanför mig. Det gäller bara att plocka ner de rätta orden vid rätt tillfälle. När som helst går inte, för om något är tvång så fungerar inte jag.

Hon fortsatte. Hon såg hur hans plågade ögon skrek på hjälp när hon drog bort fjäder för fjäder från den lilla koppens vingar. Den sträckte på halsen och stretade emot, men hon höll honom hårt. När de vita vingarna var alldeles nakna tog hon tag i huvudet och vred det sakta åt sidan. Så där. Död.
Hon knöt ännu en ögla och trädde över duvans huvud och hängde upp även denna på väggen, på en annan tom krok.

Nu har jag ingenting kvar att göra. Fysiken är över, matten, engelskan och arkitekturen med. Jag är så sinnessjukt rastlös att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Jag köpte en bok på affären idag. Jag tror det är farligt, för jag kan inte låta bli.
Men det kommer en tid när jag har tid att läsa alla böcker
som väntat på mig i evigheter.

Jag är hemma hos mamma nu. Det känns skönt, och jag mår bra. Jag ska träffa Jessica nu, men vad vi ska göra vet jag inte.

Hon gjorde en liten ögla av den svarta sytråden som låg på bordet. Hon kunde inte låta bli. Hon stack nålar i den lilles ögon och den sprattlade hjälplöst. Bröstkorgen var svår att tränga igenom, men till slut stannade hjärtat av.
Hon trädde öglan över musens vita huvud och hängde upp den på en av de tomma krokarna på väggen. Svansen hängde livlös och vid den lilla tassen hade det bildats en droppe blod som snart föll i golvet.

Just nu förstår jag ingenting. Alla tankar blir så otäcka och fel. Försöka fly in bland andras ord, gömma mig bakom någonting som är starkare än jag, men det håller inte.

Hon fifflade med nycklarna för att få fram den rätta och snabbt vred hon om i låset så att det klickade till. Äntligen hade hon lärt sig vilket håll som var det rätta. I trapphuset doftade det nylagad mat, mest troligt köttfärsbiff med lök. Ute luktade det sommar. Nyklippt gräs och blommande syrener.
Hon hade bråttom nu, redan fem minuter sen. In med den andra nyckeln i låset och vrida om. Upp på sadeln, ut på grusgången och sedan ut på gatan. En liten vägreparation i slutet av gatan och hon försökte undvika hålen i marken samtidigt som hon ökade farten. Efter åtta minuters cyklande i mestadels uppförsbackar så klev hon av och parkerade utanför det lilla källarfönstret.
Bara tretton minuter sen, men det gjorde inget. Hon ursäktade sig då hon kom in och satte sig tillrätta i skinnsoffan och började lyssna.

Jag vet inte riktigt. Jag behövde mötet idag, men det blev kort, och mycket lyssnande.
Vi var inte fler än tre, men jag tog inte för mig mer än tio minuter, och inte den tredje heller. Istället satt jag och lyssnade på den andra deltagarens historia om hennes uppväxt och all misshandel. Det var hemskt, men det var inte riktigt det jag behövde höra ikväll. Men jag är i alla fall tacksam för min lindriga uppväxt då jag sitter där och jämför. Det är fel, men jag gör det. Lite tacksammare blir man ju.

Och igår sov jag över hos pappa, fastän inte planerna var så. Det var tre år sedan sist, men nu var det annars. Nu var det gamla pappa, gamla trygga pappa som gillar att prata med mig om matematik. Som vill visa mig bilder, berätta om gamla minnen och säga att Lilla Plupp hälsar till mig då de pratar i telefon.
Vi fikade både i går och i morse. Åt mackor med ost på och drack te. Vi såg CSI och gjorde upp varsin hypotes, som alltid förut, och vi konstaterade att det var smartare att jag fick mig lite sömn innan provet i morse, än att jag repeterade och löste uppgifter hela natten.

Godnatt