Outtalat, outrett känslotrassel. Borde nog ta upp det, eftersom det förstör.

Inspirationsflöde, Me and My Army och barfotafötter. Jag lättar på persiennerna och inser att allting är precis så fint som jag bestämmer mig för att det ska vara. Har redan läst en massa sidor nu på morgonen, hängt tvätt och tänkt lite. Ska bara dricka en kopp te och klä på mig innan jag beger mig av till skolan.

Okej. En halvtimmes räknande, sen lägga mig och läsa. Har lånat Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät av Paulo Coelho, och efter första sidan var jag fast. Har lånat två till böcker, så nu är jag garderad (har även nästan två hyllplan med olästa böcker i min bokhylla som måste läsas).

Att röra sig i takt till musiken, i otakt med. Försöka fatta kloka beslut och äta glass mitt i kylan, mitt i natten. Pratar med pojkar på bussen, de bor nära och vi sitter hos dem i timmar, lyssnar på musik, pratar och han hade ett väldigt fint hem.

Dricker svalnat te, saknar en vän och lyssnar på Bright Eyes efter att ha läst något så otroligt berörande. (Ni hittar det ifall ni följer den länk jag hittade i ett av Lines inlägg.)

Fastän jag borde så har jag inte ägnat en enda minut åt att plugga ikväll. Någon bra anledning? Huvudvärk. Men det räknas inte tycker Eva. Helst borde jag sitta uppe hela nätterna och försöka förstå mig på kemin. Det går inte.



I brist på annat så lånar jag bilder ifrån Klaris (?).
(Det är faktiskt inte så konstigt att det inte dyker upp nya bilder, det är nämligen väldigt kallt ute i dessa stunder. Fick höra av min lillebror att det varit under -40 grader i inlandet i natt.)

Räknar ett, räknar två, tre, fyra.

Det går inte riktigt att tvinga fram en massa ord som inte ens finns där.

Godis sen igår, lite ljudbok och tre filtar. Snart kanske jag slutar frysa och kommer över alla dåliga tankar.

Är det så att vi inte längre känner till varandra? Vi ser oss, men vi håller tyst. Kanske är det så att vi faktiskt vill tala med varann, men att vi inte längre törs och kan, på grund av ett par skitiga principer.