Det sura äpplet kittlade tungan. Doften av det gjorde henne salig, och hon åt så långt att bara pinnen och kärnhuset fanns kvar. Kaktusen såg ensam ut, kanske behövde han en vän?
Hon pillade ut en av de mörkbruna kärnorna och la den bland den utspridda jorden runt omkring kaktuskrukan. Tillsammans med kärnan fick den döda flugan ligga, och försiktigt strödde hon jordsmulorna över dem. Som en begravning och i samma stund en födelse.

Mitt hår är inte längre ljust, men rött blev det inte heller. Ida tyckte att det blev fint, men jag vet inte. Än får ni inte se, men det kommer väl.