Desperat sitter jag här och försöker komma på fyndiga namn på en ny blogg. Jag tror mig vara annars nu, men är jag verkligen det? Det är ju fortfarande jag. Det som tidigare stått i min blogg kanske inte representerar den jag är idag, men ändå någonting jag varit. Varför vill jag radera? Varför vill jag börja på nytt? Någonting poetiskt och med vackra bilder lockar mer än vardagsprat om vad jag gjort under dagen och vad som kommer.

Jag blir spyless när jag tänker på det där för mycket och då ger jag upp efter ett tag. Borde jag ens blogga? Jävla emo-inlägg, men det blir lätt så.

Alldeles snart framme i Stockholm och här lyser solen genom de tunna molnen, ganska fint ljus. Jag ska må bra här, och nu ser jag det långa gräset och längtar efter att få pilla mer på kameran. Skitvackert.

Lisa, får jag fota dig på lördag?