Jävla, jävla pappa.

Jag ramlar med min cykel både en och två gånger
jag har en kedja som behöver lagas
Jag febrar och dricker te utan någon speciell smak
finns ändå ingenting som smakar nu
Jag har skolångest och min novell måste bli klar idag
ingen gång senare, just idag

snöret som gick åt
när alla paket skulle slås in
och snöret som gick åt
till att knyta sko för sko och hänga upp tavlor på krokar

det snöret, hur långt är det?

the killers och jag säger någonting svårt
jag gör någonting svårt
men det svider inte
lite tomt och jag borde ha varit snällare än så
men jag är inte sån, aldrig sån
aldrig så snäll

och ledsen och avundsjuk
och jag förstår att jag inte är ensam
inte lika speciell som jag en gång trodde
och
det gör ont
det svider och känns jobbigt
lögner var det inte
men speciellt var det inte heller

att försöka lätta en flickas hjärta
och sen så många andras
när du räcker för mig
vill inte dela med mig
av dig
till alla andra
som jag också skulle vilja
nå fram till

det kanske är så
att vi är så likadana
men jag är arg
medan du strålar

Igår träffade jag en Johnny Rocker som satte fart på mina tankar och idag har jag fångat hösten på bild och lovat Lina en massa dumma löften över läxor och en kopp te. Egentligen skulle den här natten behöva vara sömnlös, men det kommer jag inte klara av.

Vi försöker hitta kopplingar och samförstånd som får oss att binda band, sidenband emellan oss. Jag klipper av dem så lätt, för jag är inte någon sån som jag visar mig vara. Jag är annars, på alla sätt, och banden med mig själv klippte jag av redan när jag var tio.
Jag brukar leta ändar som också tappat fästet, men två trasiga band blir aldrig hela igen. Något trasigt finns alltid kvar, och jag snubblar på orden som ligger som block i min mun och framför mina fötter.

Jag måste hitta sytråd till min väska, så att åtminstone den är hel. Som innan blir man aldrig, för tiden fortsätter framåt, men man kan hitta någonting som inte är lika trasigt som tidigare. Att fråga efter hur någon var förut är fel, för det finns inte kvar längre.

För det är ingen som vet och det är ingen som hör, jag bara kliver och förstör. Och vem skulle kunna tro att det var du, vem orkar med så många ord?
Jag hör hur hon sjunger om mig, "åh, måste du ständigt höras, snälla var lite mer diskret", och jag får tankar om att jag måsta tänka lite mer och lite längre och lite allvarligare. Nu räknar jag inga tal alls, det är nästan värre än att räkna andras redan räknade tal.

och jag förundras hela tiden av dina ord, stulna ord och allt som gör mig tom. Allting är redan sagt och vad kan jag då komma med? Jag räknar redan uträknade tal, tillför ingenting nytt. Allt står så still just nu och jag undrar vad jag ska göra.


Konstig spelning jag var på i måndags.

Ifall man går i två år, rakt fram, var hamnar man då?

 

Nej, blä. Det känns lite som att jag är på väg in i ett stort trassel just nu, en tjorv som inte ens går ur med balsam. Ångesten växer i takt med läxhögen, jag förstår mig inte på fysiken och jag känner igen mig själv sedan i våras. Var försvann jag?