Nu tar jag en paus på ett par dagar, för nu är det lov.

Ångest och kuratorprat. Allvarligt, måste skynda.
Orkar inte längre stressa. Pressad tid, tidspress, ångest. Ångest.
Prestera mer, prestera bättre. Jag klarar allting, jag klarar ingenting. Inte längre, aldrig någonsin.

Jag har inte tänkt vara ledsen längre, inget illamående och inga fler avvikelser. Det blir min död annars.

Här, här och här. Den sista får ni inte ge upp, lyssna igenom hela innan ni tycker till.


Jag har bildbrist (om det nu ens är möjligt med 50GB bilder), så därför får ni en bild på Hannes sen i somras innan trästocks.

Det är fan inte synd om mig, och ändå så får jag för mig att det är mest synd om mig i hela världen. Knappast trovärdigt, jag saknar bara mjölk i mitt te och jag har ännu en kväll försummat mina läxor. Men synd? Nej, tror inte det.

och fastän jag är läxfri sitter jag uppe. Alltid återkommande sömnlösa nätter.

Har inte så mycket mer att säga än att det var otroligt roligt att fota med Mimmie i eftermiddag.

Läste att jag tydligen inte kan slåss mot väderkvarnar i all evighet, och att jag inte är gjord för att räcka till för alla. Jag bytte ut det orangea ljuset jag inte tyckte om mot ett brunt. Allt är lugnt nu.
Jag ska koka ett par koppar te, sitta över dem och matteboken. Försöka förstå mig på alla dessa grafer och polynom, allt står ju trots allt i boken.

Nu har jag presterat bra igen, men vad spelar det för roll om mitt mående är åt helvete?
Cyklade iväg på ännu ett möte idag, mådde toppen där, men på väg hem så kom alla demoner tillbaka. De äter upp det lilla goda jag har, besudlar och förpestar det som är fint och lämnar skräpet efter sig, i mig. Ett svart litet monster som sitter på insidan och äter, det med.

Jag tror jag missade när jag kraschlandade. Någon som kan berätta?

(Eller möjligtvis berätta något fint som får mig på glada tankar igen.)

Min helg har verkligen varit något jag behövt; tagit det lugnt precis hela tiden. I fredags kom J förbi och vi pratade filosofi och nostalgi i timmar. Igår bjöd jag H på middag och sen såg vi film, lyssnade på musik och skrattade.
Somnade gråtandes, men det var fina tårar på något vis, efter att ha pratat med Hanna i telefon. Steg upp lite innan sju efter fem timmars sömn, såg film och mest kollat runt på bloggar under dagen. Nu ikväll gjorde jag nog det bästa under hela helgen, om inte månaden; jag cyklade iväg på ett möte. Det var så otroligt fint och avslappnande och jag kunde verkligen prata av mig. Och bemötandet efteråt är alltid lika givande. Andras ord och blickar och leenden, ibland tror jag att det är något jag skulle kunna leva för.

Tack.

Jag har nyss sett Eternal Sunshine of the Spotless Mind, igen. Skulle kunna se den 3 gånger till, bara idag, ifall jag hade haft tid. Nu ska jag försöka förstå mig på fysiken och matten så att det går lite bättre än vad det gjorde på engelskan.


Lite av en förälskelse, visst?

Vi kunde inte fota i eftermiddags, slask genom flickan framför migs converse och genomblöta sockar i skolkorridoren. Ikväll hade allt slask frusit och jag höll på att falla ikull mer än en, två, tre gånger.

Längesen vi sågs ljuder i mina högtalare och jag längtar lite till i helgen. Jag läser gamla konversationer och det sticker till, men nu vet jag hur det är. Nu vet jag egentligen hur allt är. Jag vet även att jag kommer måsta sitta uppe hela natten och pluggapluggaplugga. Jag är ute för sent - som alltid. När lär man sig egentligen?
Pluggvaka med te i alla fall. Jag har lite ont i magen och jag har tänt 15 stycken ljus som äter upp allt syre här inne (kolla, jag kan kemin också).

Godnatt i alla fall, på er som faktiskt tänkt sova lite.

Kemiplugg och jag äter popcorn som smakar bränt. Har ingenting att dricka till, jag pluggar ingenting. Måste tänka på engelskan, matten. Fysiken, biologin och tekniken med.
Jag inser nu att det är bara tiden som sätter krokben för mig. Nästa gång behöver jag vara listigare. Marginaler är bra. Klockan här intill tickar, den på väggen med. Jag har ännu en till i min bokhylla, men den saknar batteri.
Jag köpte nya muggar idag; två olivgröna och en körsbärsfärgad. Imorgon ska jag fotografera Mimmie och försöka samla mina tankar till något mer sammanhängande. Godnatt.

Det är inte så olikt sig. Jag tror att jag har fått en massa insikter, men det är ingenting som förändrats.
Om lite drygt två veckor åker jag ner till Stockholm och fikar med Lisa, sen åker jag till Södertälje och hänger på Kulturnatten ett tag. Där ska jag läsa upp en text, funderar på vilken. Skulle helst vilja göra en text i lyrikform om pappa, men jag minns att Simone hade en liknande, så det kanske blir fel. Får nog lov att fila lite på novellen istället.
Efter det åker jag vidare till Karlskoga. Äntligen någonting att längta efter mitt bland alla prov.

- och här Jocke är dina bilder:

Jag drömmer om bränder och en full pappa och om hur jag inte räcker till för att rädda hela världen. Minnen dör, saker bränns och en speldosetoalett kommer aldrig mer att finnas.

Det finns ett hål i en väg jag brukar cykla, och i det hålet brukar jag trilla ner. Helst varenda gång, och det tar lång tid innan jag tar mig ur. Jag tror jag vet varför det blir så nu, och nästa gång är jag kanske förberedd. Nästa gång kanske jag hinner lägga märket till det långt innan jag ramlar i, ser det bara vid sidan av då jag cyklar förbi. Kanske till och med skrattar åt det och tänker att 'oj så löjligt', och cyklar vidare, visslandes.


Lisas tekoppar är nog de finaste tekoppar jag vet. Och jag minns smaken av grönt te, sånt te jag förut vägrat, och nu nästan gillar.

Jag andas bara för att jag kan men jag kan inte mera. Skrattar bara för att jag kan, det betyder inget mera. - Nordpolen