Vi försöker hitta kopplingar och samförstånd som får oss att binda band, sidenband emellan oss. Jag klipper av dem så lätt, för jag är inte någon sån som jag visar mig vara. Jag är annars, på alla sätt, och banden med mig själv klippte jag av redan när jag var tio.
Jag brukar leta ändar som också tappat fästet, men två trasiga band blir aldrig hela igen. Något trasigt finns alltid kvar, och jag snubblar på orden som ligger som block i min mun och framför mina fötter.

Jag måste hitta sytråd till min väska, så att åtminstone den är hel. Som innan blir man aldrig, för tiden fortsätter framåt, men man kan hitta någonting som inte är lika trasigt som tidigare. Att fråga efter hur någon var förut är fel, för det finns inte kvar längre.