I fredags var jag med poppen, luwwe och jorre i bureå, fett soft <;
Årets första dopp och brända korvar är inte att leka med kan jag lova!
Då vi var ute i vattnet och badade så frågade jag om någon visste vad klockan var,
Olov: Ah vänta, ska bara ta upp mobilen ur fickan och kolla vad den är
Några: Hahahaha
Olov: Fail om man typ skulle glömma mobilen i fickan ändå!
Ludwig: FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN
Stackars liten >;



Efter det plockade mamma upp mig i skellefteå. Vi åkte vidare mot piteå, stannade där under linneas första match, sen for vi vidare till älvsbyn på AA-konventet där.
Jag har under helgen varit på.. vad blir det... åtta möten kanske, och aaaaah vad jag känner att jag lever! Precis fem år sedan jag var på mitt första AA-/Al-anon-möte, och det var väl för två år sen jag började gå regelbundet.
I fredagskväll på första mötet jag var på kände jag att jag ville gå fram och dela (prata), men fegade ur och väntade på att någon annan skulle gå fram istället. Men då i lördagskväll på det mer spontana mötet, så kände jag att nu var det dags att gå emot mina rädslor!
Jag gick fram till altaret/predikstolen och stod där och delade i upp mot 10 minuter om mina tankar kring programmet och mitt tillfrisknande, så att säga. Då jag pratat frärdigt och tackat för mig och var på väg ned till min plats igen, så hörde jag hur de andra i lokalen började applådera! Den där känslan har jag aldrig känt förrut, och jag lovar, den är oslagbar! En tog mig i hand och log mot mig, en annan som satt framför mig vände sig om och tackade så mycket för min delning.
Dagen därpå skulle jag på ett sista Al-Anon-möte, och på vägen dit så hejdade en kvinna mig, kramade om mig och sa att hon blev tvungen att gå ut därifrån efter att hon hört min delning. Att hon blivit alldeles tagen och inte ville höra mer av de andra som delade. Hon ville minnas mina ord, och jag kände verkligen lyckan sprida sig i kroppen!
På det sista mötet var det 7 stycken som satt där framme och skulle ha avslutningstalet, och en av kvinnorna där sa då "Igår kväll sa en 17årig flicka i sin delning, att det var så lätt att lära sig programmet egentligen, att det står som bara svart på vitt i böckerna, och att alla svar går att läsa sig till. Då jag hörde henne säga det kände jag riktig lycka!"
Det komiska i det hela är att jag inte alls minns särskilt mycket av min delning faktiskt, trodde egentligen att jag kanske pratade om fel saker eller så, men så var det tydligen inte!


Rätt vackert i Lillstrand, va?

Aja, måste upp om 3,5h... Fan att jag ska vara så dålig på att lägga mig!
Hoppas att ni också haft en underbar helg, pussgodnatt  /lovjooo