Hur långt är egentligen ett snöre?

snöret som gick åt
när alla paket skulle slås in
och snöret som gick åt
till att knyta sko för sko och hänga upp tavlor på krokar

det snöret, hur långt är det?

the killers och jag säger någonting svårt
jag gör någonting svårt
men det svider inte
lite tomt och jag borde ha varit snällare än så
men jag är inte sån, aldrig sån
aldrig så snäll


shot down dead och jag måste sluta vara så negativ

Ifall man går i två år, rakt fram, var hamnar man då?

 

Nej, blä. Det känns lite som att jag är på väg in i ett stort trassel just nu, en tjorv som inte ens går ur med balsam. Ångesten växer i takt med läxhögen, jag förstår mig inte på fysiken och jag känner igen mig själv sedan i våras. Var försvann jag?


och ingenting är sig likt

Desperat sitter jag här och försöker komma på fyndiga namn på en ny blogg. Jag tror mig vara annars nu, men är jag verkligen det? Det är ju fortfarande jag. Det som tidigare stått i min blogg kanske inte representerar den jag är idag, men ändå någonting jag varit. Varför vill jag radera? Varför vill jag börja på nytt? Någonting poetiskt och med vackra bilder lockar mer än vardagsprat om vad jag gjort under dagen och vad som kommer.

Jag blir spyless när jag tänker på det där för mycket och då ger jag upp efter ett tag. Borde jag ens blogga? Jävla emo-inlägg, men det blir lätt så.

Alldeles snart framme i Stockholm och här lyser solen genom de tunna molnen, ganska fint ljus. Jag ska må bra här, och nu ser jag det långa gräset och längtar efter att få pilla mer på kameran. Skitvackert.

Lisa, får jag fota dig på lördag?


Nej

Nu ska jag iväg och träffa folk och glömma bort allt det jobbiga ett tag. Det som svider men samtidigt är fint. Och det är jobbigt när jag vet att du läser det här.


Besvikelse

Ibland förstår jag mig inte på
hur man gång på gång kan svika
inte bara andra
utan även sig själv
och ändå fortsätta

Jag tyckte att du var så duktig när du höll dig undan så länge. Jag vågade nästan tro på något mer, något längre, för en gångs skull. Men jag hade fel, och nu är du nere igen. Nedanför oss andra, och det svider att se dig så.
Jag önskar att jag, genom min vilja, kunde få dig frisk, men det är ingen annan än du som kan fixa det.

Nu ska jag iväg och köpa jordgubbar, sen cykla bort till Hanna och se film.

Allting blir så svårt när man själv inte duger



Utanför smattrade regnet och de tunga dropparna fick blommorna i rabatten att ge vika. Det blåste ordentligt, den gamla tvätten som hängde på linan mellan de två björkarna höll på att dras iväg med vinden.

Det är för mycket som saknas. Eller tvärt om, det är för mycket som finns där. Inga krav, men fortfarande ögon som ser. Det är jag som ställer kraven och pressen, men jag klarar det inte själv. Eller så klarar jag det själv, men jag är inte själv, och därför går det inte.
Det blir så fel, och jag känner att jag inte kan koppla av som jag vill. Jag känner mig obekväm.
Jag tror jag måste städa.

blå

jag.vill.ha.rött.hår

Jag har det fortfarande konstigt. Allt går neråt idag och jag har svårt för att koncentrera mig på de positiva grejerna omkring mig. I och för sig har jag haft mig otursdag idag. Min dators skärm krossades i morse mot asfalten, mitt finger vrickades mot någonting (minns inte riktigt), och jag råkade radera en hel mapp, som jag trodde att jag kopierat, permanent.
När det sista hände gick luften ur mig, men vem ska jag vara arg på när jag bor själv?
Istället la jag mig ner på kudden och grät i en minut, sen blev jag less. Vad hjälper gråten till?

Det luktar vin här och jag har ont i halsen.
Jag hoppas att Arvid och Fredde kan pigga upp mig ikväll, och imorgon vill jag träffa Ida mer än allt annat.




Tear you up

Hon gjorde en liten ögla av den svarta sytråden som låg på bordet. Hon kunde inte låta bli. Hon stack nålar i den lilles ögon och den sprattlade hjälplöst. Bröstkorgen var svår att tränga igenom, men till slut stannade hjärtat av.
Hon trädde öglan över musens vita huvud och hängde upp den på en av de tomma krokarna på väggen. Svansen hängde livlös och vid den lilla tassen hade det bildats en droppe blod som snart föll i golvet.

Just nu förstår jag ingenting. Alla tankar blir så otäcka och fel. Försöka fly in bland andras ord, gömma mig bakom någonting som är starkare än jag, men det håller inte.

Aldrig nöjd

Jag har ett problem. Jag har så svårt för att bestämma mig och bli nöjd med det jag gör.
Mina favoritämnen har alltid varit matematik och svenska. Det första är så enkelt att hantera. Jag får lära mig en regel som jag sedan lär mig att kunna anpassa. Jag får ett problem och i facit finns bara en lösning, och genom alla regler kan jag komma fram till rätt svar.
Svenska däremot är svårare. Jag skriver en novell som aldrig blir klar, eftersom det inte finns något facit. Jag har friheten att skriva på vilket sätt jag vill och jag får bestämma själv vad den handlar om, och därför tar det stopp.
Tusen gånger enklare hade det varit om min svenskalärare sagt åt mig "Först så beskriver du hur flickan sitter och fikar på altanen, sen hur hon springer mot bussen. Där kommer hon få syn på en man, förklara honom detaljerat. Berätta sedan om deras timmar tillsammans, hur han bjuder upp henne på dans och hur hon sakta blir förälskad i honom" osv. Då hade jag bara kunnat måla med de ord jag har en tavla av en berättelse, som jag blivit åtsagd att göra. Det är som att säga till mig att rita ett äpple. Där har jag en begränsning på vad motivet ska föreställa i slutet och kan därför utföra det utan problem.
Nu har jag precis möblerat om på mitt rum. Jag är inte färdig än, och bara att kunna bestämma mig för var det lilla bordet jag har datorn på skulle stå tog mig tre gånger att ändra, mellan två ställen. Och jag är inte ens nöjd.
Min filosofiuppsats fick jag respons på nu i veckan. Han berömde mig för att jag fått med så många punkter. Bland annat om att man har friheten att välja, om förnöjelse, om att leva i nuet och att jag hade kopplingar till både Kirkegaard och Sartre.
Jag lever förvisso i nuet, men jag skriver om något jag själv knappt följer. Jag sa dessutom att jag hade kunnat skriva hur mycket mer som helst på den där uppsatsen, för att jag tyckte att jag inte fått med allt jag velat. Då log han bara och sa "Ifall du skriver en roman så hade du ju kunnat skriva ännu en roman. Du måste kunna nöja dig med det du gör någon gång." Och jag vet att han har rätt. Men det är svårt.
Egentligen skulle jag vilja skriva min novell till en roman istället, men det fungerar inte så.
Den finns ju faktiskt kvar också, jag kan ju ändra den i efterhand ifall jag inte blir nöjd då.

På något sätt kan jag samtidigt tycka att det är bra, för jag ser inga omöjligheter. Det finns alltid en chans att utvecklas och göra något bättre, så det kanske är både plus och minus.

(Det här återspeglar sig på väldigt mycket i min vardag. Bl.a. fotografering, photoshop och beslutsångest i affärer.)

Att tillägga är att jag hela tiden ser perfektion i så mycket som andra gör. Och de brister de har, de räknar jag bort för att jag älskar dem. Personerna alltså, inte felen.

sryyysrysryrryy

Jag är jättedålig på att uppdatera. Förlåt.

Återkommer typ imorgon då jag orkar med livet igen.

Natti

FAN

Historie-fördjupningen går ju åt satan. Eller nej, den går inte alls!

fckkk

8nov08

Vad tänkte du på?
Vilka tankar knuffades innanför din fasad?
Hur var du som liten?
Var du någon helt annan,
eller lika speciell redan då?
Raderna flyter ihop med varann,
ibland vill jag bara gråta.
Hur kunde du vara så säker på något,
som så plötsligt bara dykt upp?
Vad tänker du på?
För mig är det bara vi två,
sittandes på en parkbänk,
hand i hand.
Den lilla bilden ligger i min ficka.
Jag brukar titta på den när jag inte vet
vad jag ska ta mig till.
Berätta, vad tänker du på.


Borde jag kanske bara ge upp nu?

15okt08

Du tittar upp och ler
och ser ner igen
Du hör de tassande
små kattfötterna
smyga inpå
En vägg som alltid
finns där
Som alltid går att
luta sig mot
Ett ställe att andas vid
Någon att andas med
i all tystnad
Leendet
Ögonen
Som om de vore till mig
Tassandet igen
De smyger bortåt
Men vet
att de alltid
kan komma tillbaka

Nyare inlägg
RSS 2.0