Jag har ett problem. Jag har så svårt för att bestämma mig och bli nöjd med det jag gör.
Mina favoritämnen har alltid varit matematik och svenska. Det första är så enkelt att hantera. Jag får lära mig en regel som jag sedan lär mig att kunna anpassa. Jag får ett problem och i facit finns bara en lösning, och genom alla regler kan jag komma fram till rätt svar.
Svenska däremot är svårare. Jag skriver en novell som aldrig blir klar, eftersom det inte finns något facit. Jag har friheten att skriva på vilket sätt jag vill och jag får bestämma själv vad den handlar om, och därför tar det stopp.
Tusen gånger enklare hade det varit om min svenskalärare sagt åt mig "Först så beskriver du hur flickan sitter och fikar på altanen, sen hur hon springer mot bussen. Där kommer hon få syn på en man, förklara honom detaljerat. Berätta sedan om deras timmar tillsammans, hur han bjuder upp henne på dans och hur hon sakta blir förälskad i honom" osv. Då hade jag bara kunnat måla med de ord jag har en tavla av en berättelse, som jag blivit åtsagd att göra. Det är som att säga till mig att rita ett äpple. Där har jag en begränsning på vad motivet ska föreställa i slutet och kan därför utföra det utan problem.
Nu har jag precis möblerat om på mitt rum. Jag är inte färdig än, och bara att kunna bestämma mig för var det lilla bordet jag har datorn på skulle stå tog mig tre gånger att ändra, mellan två ställen. Och jag är inte ens nöjd.
Min filosofiuppsats fick jag respons på nu i veckan. Han berömde mig för att jag fått med så många punkter. Bland annat om att man har friheten att välja, om förnöjelse, om att leva i nuet och att jag hade kopplingar till både Kirkegaard och Sartre.
Jag lever förvisso i nuet, men jag skriver om något jag själv knappt följer. Jag sa dessutom att jag hade kunnat skriva hur mycket mer som helst på den där uppsatsen, för att jag tyckte att jag inte fått med allt jag velat. Då log han bara och sa "Ifall du skriver en roman så hade du ju kunnat skriva ännu en roman. Du måste kunna nöja dig med det du gör någon gång." Och jag vet att han har rätt. Men det är svårt.
Egentligen skulle jag vilja skriva min novell till en roman istället, men det fungerar inte så.
Den finns ju faktiskt kvar också, jag kan ju ändra den i efterhand ifall jag inte blir nöjd då.

På något sätt kan jag samtidigt tycka att det är bra, för jag ser inga omöjligheter. Det finns alltid en chans att utvecklas och göra något bättre, så det kanske är både plus och minus.

(Det här återspeglar sig på väldigt mycket i min vardag. Bl.a. fotografering, photoshop och beslutsångest i affärer.)

Att tillägga är att jag hela tiden ser perfektion i så mycket som andra gör. Och de brister de har, de räknar jag bort för att jag älskar dem. Personerna alltså, inte felen.